Rogun the Robot Babysitter

I Japan, var annars?


Lite intressant egentligen att detta aldrig skulle kunna lanseras i väst. För många soccer moms skulle se bilder av en modern frankensteins monster som löper amok bland deras barn, och de skulle protestera högljutt. Men i japan verkar det funka.

A is for Atom

Hehehe, hittade denna gamla klassiker. Framtidstro, någon?

Star Trek!

Det motsatta problemet till frankenstein-syndromet nedan, där man antar att teknologin alltid är ond/farlig/opålitlig/all of the above, är vad jag tänker på som Star Trek-syndromet. I den serien så kan så gott som alla problem lösas genom att huvudpersonerna rabblar tillräckligt mycket teknobabbel, alternativt "reverserar polariteten"och så är saken biff. (Serien är inte helt fri från Frankenstein-syndromet, men just detta med att det är teknologin och vetenskapen som löser problemen hela tiden är genomgående för större delen av serien.)

I verkliga världen så är Star Trek-syndromet att människor har en ibland ogrundad och halvblind optimism till vad teknologin kan göra. De pratar sig varma om alla fördelar som är precis runt hörnet, om hur bra det kommer att bli för alla, och hur de problem som plågat människan sedan urminnes tider snart är ett minne blott.

Faran är bara att det är väldigt lätt att tappa bort sig i en önskefantasi av vad man vill ska hända, istället för att ha en realistisk bild av hur det kommer att bli. Det är inte riktigt så att man blundar för farorna, men man ser mycket lättare alla potentiella fördelar än man ser nackdelarna. Se bara till exempel på de människor som förutspådde att kärnkraften skulle ge oss oändliga mängder billig energi, att rymdteknologin skulle göra att alla kunde semestra på månen och att massproducerade mediciner skulle kunna utrota sjukdomar. Ingen av dessa människor förutsåg någonsin Tjernobyl, Star Wars-programmet eller resistenta bakterier. Eller se bara på hur man talade om DDT och hur rent det var; så rent att man på TV visade bilder av glada lekande barn som badade i det. Senare blev dessa barn ju blinda och döda, men det var det ingen som hade förutsett då.

När det kommer till internet så uttrycker sig detta på ett litet annorlunda sätt. Nu är det snarare så att man talar om hur internet kommer att helt förändra samhället, hur människor kommer föras närmare varandra, hur alla kommer att kunna jobba hemifrån och alltså ha mer tid med barnen, hur allting kommer att kunna köpas online och priserna alltså blir billigare, hur demokratiskt det kommer att bli nu när alla kan göra sig hörda, hur det finns så otroligt många ekonomiska möjligheter på internet, etc, etc. Få förutsåg pedofil- och prostitutionsnätverken, dotcomkraschen, nätmobbing eller hur små bolag kan tvingas i konkurs för att de inte klarar att konkurrera med amazon eller play.co.uk. Massor med människor har förlorat massor på internet, det sprids rasistisk propaganda och barnporr och allt möjligt obehagligt där.

Betyder detta alltså att man bör bete sig som en Frankensteinare nedan? Att all teknologi oundvikligen har lika många nackdelar som fördelar, att ingenting förbättras, och att det bara är skit alltihop? Nej, det tycker jag inte. Teknologin leder faktiskt till att saker och ting blir bättre; många sjukdomar kan botas även om vi fortfarande har cancer, aids och förkylning. Varor kan tillverkas lättare och billigare, vilket gör att människor åtminstone får bekvämare liv och fler valmöjligheter, även om detta visserligen inte automatiskt innebär "bättre" liv. Musik, ideer och åsikter, och människor blir utsatta för andra kulturer mycket enklare än för hundra år sedan, vilket i längden borde betyda ökad tolerans.

Men vad är det då jag vill säga med denna post, ifall det inte är så hemskt så som Frankensteinarna säger men ändå är mycket hemskt med teknologin?

Jo, det jag vill framföra är att det gäller att ha ett kritiskt öga på teknologin. Det går inte att sammafatta något så enormt som "teknologi" i varken ordet "bra" eller ordet "dåligt". Det finns för och nackdelar i allt, och det är vår plikt att försöka att hålla huvudet kallt, att vare sig rusa iväg i lyckofantasier och blunda för problemen eller vägra ha någonting att göra med någonting nytt i fruktan för våra liv. Det leder antingen till kraftiga och onödiga misstag eller till stagnation och panikångest. Det är alltså frågan om en gyllene medelväg mellan "allt är tipp topp" och "allt är åt helvete" som vi måste försöka hitta.

Detta gäller alltså inte bara vi som privatpersoner, utan förstås också forskare och regeringar som finansierar forskning. Men mest av allt gäller det kanske medierna, som ju livnär sig på sensationella påståenden. De är alltså en av de främsta drivkrafterna bakom både Frankensteinsyndromet ("Ditt Barn Är I Fara!") och Star Trek-syndromet ("Nytt Medel Kan Bota Cancer!"). Vad som krävs är att de hålls ansvariga för vad de rapporterar, och uppmuntras till att inte sensationalisera allting. Det är både farligt och oansvarigt, och leder bara till problem.

(Det svåra är förstås hur man undviker att inskränka yttrandefriheten på samma gång som man gör medierna mer ansvarsfulla. Men det är ett problem för en annan dag.)

Frankenstein!

En vis människa sa en gång:

Anything that is in the world when you're born is normal and ordinary and is just a natural part of the way the world works. Anything that's invented between when you're fifteen and thirty-five is new and exciting and revolutionary and you can probably get a career in it. Anything invented after you're thirty-five is against the natural order of things.

Detta citat är otroligt passande när det gäller internet, och allmänhetens reaktion på det, vilket lätt kan bevisas genom ett snabbt ögonkast på närmaste löpsedel. "HIV-mannen hade sex med flickor han träffade på nätet!", "Så hittar du nätpedofilerna!", etc, etc. Vilken journalist som helst som lever på att sälja lösnummer vet att rubriken "Någon Säljer Knark!" inte säljer hälften så bra som "Någon Säljer Knark PÅ INTERNET!"

Det verkar som att allmänheten i stort är långt över trettiofem och livrädd nätet, eller åtminstone tror massmedia det. Enligt Aftonbladet, Expressen och Metro med mera så lurar det en pedofil bakom varje virtuell buske, varannan skolflicka lägger ut nakenbilder på sig själv på lunarstorm, så gott som varje kille skadar sig i ett stunt han sett på youtube och varenda mejl du får kryllar av virus, spam och erbjudanden om att beställa ryska mailorderbrudar online.

Varför är det så? Jag tror att det är en kombination av människors naturliga rädsla för allt de inte förstår och medias behov av att skapa nyheter för att sälja lösnummer. Dåliga nyheter säljer bättre än bra nyheter, och skrämmande nyheter säljer bättre än lugna nyheter. Ingen bryr sig om en rubrik som säger "Allt Är Bra Med Världen", men alla vill köpa tidningen där det står "Ditt Barn Är I Fara! Läs Hur Du Skyddar Dig Här!"

Faktum är ju också att de flesta människor inte egentligen förstår sig på internet. Visst, de kanske mejlar, bloggar och surfar på aftonbladet, men de vet inte egentligen vad det är som händer när de gör det. Internet är en stor del av många människors liv (så gott som varje förälder har ju ett barn som använder internet, till exempel), och just därför blir det alltså lite skrämmande att inte förstå det.

Och internet är ju bara ett exempel; samma sak gäller ju så gott som alla uppfinningar. Mobiltelefoner orsakar cancer, iPodar förstör hörseln, datorer orsakar elallergi, genmodifierad mat ger autistiska barn, etc, etc, etc ad nauseum.


Vad har då detta för betydelse, egentligen? Det är väl knappast bra att människor går omkring och oroar sig hela tiden, men på vilket sätt är det dåligt?

För det första, denna utbredda misstro mot nya uppfinningar orsakar dödsfall. Se till exempel de fall där föräldrar misstror den "onaturliga" läkarvetenskapen och dess "artificiella kemikalier" och istället söker bot hos homeopater och liknande, vilket förstås leder till att barnet dör.

För det andra leder det också till att nya och helt säkra mediciner och apparater blir oanvända på grund av allmän misstro. Saker som genmodifikation och stamceller blir snarare huvudingredienser i skräckfilmer än sedda som någonting positivt, och politiker handlar efter allmänhetens åsikter. Detta bromsar upp forskningen och gör det svårare för vetenskapsmän att utveckla nya sätt att rädda liv.

För det tredje, det är inte bra på något sätt att människor går omkring och oroar sig i onödan hela tiden. Min mormors vänner var till exempel helt övertygade om att jorden skulle gå under tolvslaget år 2000. De hade läst i tidningen om Y2K, visste inget om internet eller datorer, och trodde det värsta. De sa saker som "det är ju synd om barnen som inte får leva ett helt liv" och sådana saker. Att människor tror sådana saker är ju uppenbart inte bra.

Så vad göra? Är det tidningarnas fel att det är som det är, eller är människor rädda små djur av naturen? Vad bör man göra för att fixa detta, eller går det ens att fixa?

Jag säger att ansvaret ligger lika fördelat mellan massmedia som försöker tjäna pengar på folks rädslor, och folks egna oförmåga att använda kritiskt tänkande mot sådana nyheter. Människor är bra på att bli rädda, visst, det är naturligt, men människor har en plikt att försöka att inte skrämma upp sig och varandra utan anledning. I det långa och korta loppet ställer det bara till problem att gå runt och vara rädd hela tiden.

Gula Febern

Kina måste vara onda, de sysslar till och med med datavirus.

Vilket är ganska intressant, men jag tror nog inte att det skulle användas som ett "First Strike"-scenario, som artikeln säger. Snarare nått slags "Det Var Inte Jag"-sabotage när de vill jävlas med någon men inte erkänna det.

Spam är alla uppfinningars moder

Ni kommer säkert ihåg att någon vill använda sig av bilder av hundar och katter för att förhindra fejkinloggningar. Anledningen är att man nu kan skriva program som känner igen de vanliga datorgenererade bokstavskombinationerna, och alltså kan spambots ta sig igenom dem; det vill säga det behövs en ny utmaning som inte spambots kan bryta sig igenom för att filtrera ut dem.

Detta tycker jag är rätt intressant. Effekten av detta kommer ju bli att det läggs ner massor av energi på att lära datorer att skilja mellan hundar och katter, och när någon lyckas med det så kommer ett nytt filter användas istället. Det är ett slags arms race som hela tiden leder till bättre och bättre image recognition utvecklas. Och denna image recognition-teknologi kan ju användas till mycket bättre saker.

Spam leder alltså till något gott. Who'lda thunk it?

Smash Hugg Splitt Hack Kross

När de flesta hör ordet Hacking tänker de inte på originalbetydelsen som löst betyder "att vara bra på, och kreativ med, datorer." Istället tänker de på den numera vanliga betydelsen "någon som bryter sig in eller missbrukar datorsystem", och det är det senare jag menar här.

Exempel på hacking kan ju vara att man lurar en banks säkerhetssystem att ge en pengar, att ta kontroll över telefonlinjer så man kan ringa gratis, att bryta sig in i Microsofts servrar och ladda hem "hemlig" information, att ändra en populär hemsida så att den visar något annat än vad ägaren vill visa, etc etc. Genom historien har flera riktigt obehagliga hackningar genomförts, från identitetsstöld och massbedrägeri till rena företagssabotage.

Men samtidigt är det ju så att många hackers inte egentligen vill något ont. I The Hacker Crackdown kan man läsa om hackers som helt och hållet gör det de gör för att visa att de kan, utan att de vill vandalisera någonting eller orsaka skada. Dessa hackers har trots avsaknaden av ont uppsåt ofta dömts till hårda straff som kraftiga böter eller fängelse.

Vad jag frågar mig är följande: är det rätt att döma människor som har brutit sig genom säkerhetssystem utan ont uppsåt till lika stränga straff som människor som brutit sig in för att stjäla eller förstöra? Med andra ord, är själva intrånget i sig tillräckligt farligt att man kan anse det djupt omoraliskt?

Vid första anblicken verkar det ju lite dumt att döma människor som inte skadat någon till lika hårda straff som människor som orsakat bankkollaps. Men det finns ju analogier: man kan ju dömas väldigt hårt för försök till mord även ifall man inte orsakar personen någon skada alls. Och man kan ju dömas för planerande av terrorbrott även ifall det man försöker göra är fysikaliskt omöjligt och alltså aldrig genomförs (och man, som i det fallet, aldrig tänkte göra något terroraktigt.)

Men det finns förstås skillnader här. Man kan dömas för mordförsök även ifall man inte lyckas göra något, så länge man försöker döda någon. Man kan inte dömas för mordförsök ifall man aldrig har för uppsåt att skada. På samma sätt kan man ju argumentera för att man inte skall dömas så hårt ifall man aldrig tänkte använda sig av hackingen för att orsaka skada.

Men det finns ett ytterligare problem: hur ska samhället kunna veta att hackern i fråga inte hade ont uppsåt? I många fall går detta ju att avgöra genom att se vad hackern har gjort och var han eller hon har hackat sig in. (Det är svårt att orsaka skada ifall man hackat sig in i Microsofts system och enbart laddat hem en del av en fil vars material redan till stor del finns offentligt tillgängligt, till exempel. Även om hackern som gjorde det fick en hård smäll på käften, juridiskt sett.) Men i många fall är det svårt att veta ifall hackern inte gjorde mer för att han eller hon blev avbruten av polisen/säkerhetssystemet eller för att hackern inte tänkte göra något mer.

Dessutom måste man komma ihåg att dagens samhälle är väldigt beroende av internet och digitala tjänster. Alltså är hackers potentiellt sett väldigt farliga på så sätt att de skulle kunna orsaka stor skada. Vi låter ju inte vanliga människor ha tillgång till handgranater eller ebolavirus, av just den anledningen att det kan orsaka stor skada för andra. Kan man inte då också hävda att människor absolut inte skall kunna bryta sig igenom säkerhetssystem, och alltså ska man också sätta exempel med de som man faktiskt får fast, oavsett ifall de har orsakat skada eller inte, för att förhindra andra från att försöka göra samma sak?

Min egen åsikt i detta är att hackers borde straffas någorlunda hårt, men deras motiv borde beaktas mer. Någon som gör det han eller hon gör enbart för "bragging rights" och utan att vilja förstöra någonting bör inte dömas lika hårt som den som saboterar banksystem. Detta betyder inte att denne skall gå helt fri, men det betyder att straffet ska stå i bättre proportion till det faktiska brottet.